applahastar.blogg.se

När vi bodde på Stora Ostabygd föddes min son och han fick ju som alla barn till hästfolk, växa upp i stallet. Han sov i sin vagn på ridbanan tillsammans med katten Beppe och jag red runt dem så mycket jag hann.

Katten Beppe var en strykarkatt som flyttade in hos mig i Rävshult, Östergötland. Han stod utanför mitt fönster dagen efter min älskade Frisse hade blivit överkörd. Beppe var nog några år gammal, hemsk i pälsen, utsvulten och full av skabb. Jag fick känslan att han väntat på att jag skulle se honom och ta hand om honom. Han var inte van att vara inomhus, för han försökte hoppa igenom fönstren när han skulle ut för, han förstod sig inte på dörrar riktigt.

Han blev en älskad kisse som följde med utan tvekan till vårt nya ställe. Faktum var att han förstås aldrig åkt bil och den dagen vi flyttade var han inte hemma, men en kompis körde förbi dagen efter och satte honom i sätet och katten förstod. så han låg still hela vägen. Han och min son blev naturligtvis bästa vänner eftersom som det fanns fårskinn i vagnen.. Bra utsikt och varmt och gott.

Min som växte upp och när han var ungefär fem år ville jag köpa en ponny till honom.

Och det skulle vara en väldigt stabil ponny för sonen var ingen tuffing med hästar men jag ville han skulle ha förståelsen för hästar.

Jag letade ett tag och sen hittade jag en annons på en fin ponny som skulle vara tolv år och jättesnäll. Den fanns i Göteborgsområdet på en ridskola, så vi åkte dit med transporten. Priset var ju lågt så jag förstod ju att man får vad man betalar för.

Vi kom fram och det var ett otroligt stressigt ställe, med folk överallt, leriga hagar och ingen plats. Trafik runt området och ett väldigt otrevligt ställe för djur och barn tyckte jag. Ponnynhade precis gått lektion och när ponnypappan skulle lossa gjorden såg jag att den var så otroligt hårt dragen att det måste ha var väldigt obehagligt.

De visade ponnyn och vi fick träffa denna vänliga lilla skäckponny som säg eländig ut och alldeles avstängd rent psykiskt. Benen var sneda och knäna tjocka och ryggen dåligt musklad, den var i dåligt skick men hade såå snälla ögon.

Hon satte ner sin mule på den lille pojken och blåste honom i håret. Min son sa direkt att han ville ha henne. Jag tittade i munnen, på tänderna, och gissade åldern till ungefär arton eller däromkring. Men vad gjorde det, vi köpte henne och sonen ledde in henne själv i transporten.

Vi kom hem och vi glömmer aldrig när vi fällt ner lämmen på transporten och ponnyn och sonen vände om därinne och ponnyn bara stannade och tittade och lyssnade....

Hon stod en bra stund och tittade på de gröna fälten, utsikten över Vättern, katten Beppe som var framme, sonen som väntade och sen såg hon bara lycklig ut.

Hon blev ju naturligtvis Zorros häst, en cowboyhäst, indianhäst och allt som en pojk kan komma på.

Hon gjorde aldrig något som kunde skrämma honom, hon betade i vår trädgård, barnen klippte henne på våren för hon släppte inte pälsen ordentligt efter ett par år när hon blev äldre. Då stod hon lös på gången och bara njöt.

Det var en älskad ponny och vi vet att hon älskade oss och att hennes sista år blev som hon förtjänat.

Vi forskade lite och fick veta att hon hade stått i en hage utmed en stor väg i Danmark, utan mat, då en dam förbarmade sig över henne och köpte med henne till Sverige. Där fick hon arbeta på denna ridskola men de såg att hon mådde dåligt efter några år och då kom ju vi och köpte henne.

Vi hade henne några år men sen var vi tyvärr tvungna att avliva henne för hennes knän var helt slut och hon hade svårt att gå. Vi grät alla floder den dagen och min son skrev i skolan "min ponny heter Elsa. Hon är död"

 

Sorgligt men samtidigt glömmer vi aldrig blicken i ögonen på henne när hon kom hem till oss, och vi hjälpte henne att få ett bra liv, det som var kvar.

 

Så var rädd om era pensionerade hästar för en dag finns de inte mer och man saknar dem som familjemedlemmar.

 

ha det bra!