parhästarna som återförenades
När jag bodde på Stora Ostabygd hade jag efter något år fått kontakt med en dansk handlare som jag köpte hästar av i ca fjorton år.
Han var på några inköpsresor till Ungern och där kan människorna mycket om hästar, för de har en lång hästtradition. De hästar som köptes in där var mestadels lite grövre hästar som användes till körning. Oftast en korsning med ungerska halvblod, lipizzaner och ungerska kallblod.
Väldigt bra och stabila hästar till bla ridskolor.
Problemet var ju skolningen i ridningen. Jag fick många som var bra körda och jag satte ut annonser som körhästar när de kom.
Någon enstaka såldes som körhäst men de andra fick man vackert rida in och skola.
De flesta såldes sen som ridskolehästar och familjehästar, men någon även som tornerspelshäst.
De flesta var skimlar och valacker, eller rättare sagt, nykasterade, för i sitt hemland är man van att hantera hingstar och lägger inte pengar på en kastrering förrän de säljs.
Det innebär att många som köpt stabila valacker från öst i själva verket får en nykasterad hingst och detta har ställt till problem för många hästköpare i Sverige.
Det kan ta flera månader innan hormonerna lägger sig och under den tiden kan man lätt få en reklamation, när hästen kommer till ett litet stall med en massa ston..
Hingstar är hårda och testar sin ägare en del. Men som sagt en stabil valack är ju guld värd, och det kommer ju med tiden.
Jag fick en gång hem två fina parhästar, bägga stiliga och välväxta valacker. De var vackert stålgråa skimlar.
De hade gått i par i alla år och var väl runt sju år. Väl körda enligt uppgift, men jag hade ingen vagn att testa med. Ingen ringde på mina annonser, så det var bara att börja rida dem.
Snälla och bussiga förstås, men den ena ville inte svänga höger och den andra inte till vänster. De ville då hellre skjuta bogen och ha halsen från riktningen de skulle till. De var ju vagnshästar och alltid körda på samma sida.
Jag hade ju velat sälja dessa tillsammans för de hade ju inte varit ifrån varann någonsin. Men tiden gick och så småningom kördes den ena ner till Skåne för att säljas hos min vän Anders.
Den reds och visades någon vecka där.
Jag sålde under tiden den andra till en ridskola i Stockholm. Han funkade bra där, de använde honom även till att köra lite brudpar och annat ihop med en annan häst.
En dag ett par veckor senare fick jag ett samtal från ridskolan. Ägaren hade en bröllopskörning i centrala Stockholm och den andra hästen som brukade gå var halt.
Helt desperat bestämde vi att hon skulle köpa parhästen i Skåne oprovad. Detta var en vild chansning.
Därför att hitta en lastbil som kunde ta med hästen från Skåne till Stockholm med så kort varsel var svårt och jag fick ringa många samtal men dagen efter var hästen på väg upp till Stockholm.
Så min rara parhäst var äntligen på väg för att träffa sin livskamrat!
Det blev ett kärt återseende och två dagar efter ankomsten kördes de som parhästar på Sergels Torg, tillsammans, hur lugnt som helst!
De gick sen lektioner och kördes om vartannat och fick sen alltid vara tillsammans, så det blev en bra lösning för dem bägge, så det var nog meningen.
Jag fick en fin bild på posten sen av ägaren som jag förstås har kvar!
Ibland är saker meningen och då blir det så.
Hoppas ni hittar roliga berättelser på min blogg, det finns ju några stycken nu, och det blir fler!
Ha det bra!
