Hästen som ville ha en snygg matte
Jag köpte en gång in en väldigt snygg häst från Irland. Han var egentligen en beställningshäst, han var tänkt som högvaktens trumpethäst men var 1 cm för låg till manken. Men det gjorde inget. Han hade gått jakt på Irland och han kunde minsann hoppa. En maffig hunter, apelkastad skimmel, lättmusklad och ganska envis faktiskt. Men vacker som en dag och han visste om det!
Han älskade mig direkt och jag kunde ha tänkt mig att behålla som min egen, men jag hade redan ett underbart sto som jag älskade.
Vi fick ju skola hästen och han var en hård kille som inte ville bete sig som en löjlig dressyrhäst och han hade en hel del bus för sig för att slippa. Jag hade en kille som hette Eddie till hjälp. Han var fruktansvärt duktig och van vid lite stöddiga hästar. Eddie hade ridit svår klass hoppning för ryska landslaget när han var ung.
En dag hade hästen kommit på ett nytt knep. Han galopperade friskt på framåt och plötsligt tvärvände han med ett bocksprång åt sidan och Eddie hängde på halsen. Jag såg sällan att Eddie tillrättavisade någon häst men detta insåg vi kunde bli ett stort problem om en köpare flög av och hästar har en förmåga att lära in nya saker snabbt, inte bara bra saker..
Eddie var cool och nästa gång hästen gjorde samma sak fick han ETT rejält rapp på rumpan och hästen blev så förolämpad att han bara stannade och skakade på öronen och sen gjorde han aldrig om tricket igen.
Därefter tävlade vi hästen upp till 120 cm och hade flera köpare på honom.
När den första köparen kom in i stallgången gjorde han ungefär samma grimas som hästarna i tecknade Ferdinand på julafton gör, och vi undrade ju naturligtvis vad det var med honom...han uppförde sig illa när hon red också.
Men mot alla odds, hon ville köpa honom så vi ordnade med röntgen och besiktning. Vi funderade mycket på hästens uppförande för han hade de sista månaderna uppfört sig perfekt. Då kom vi på det; köparen var ganska stor i kroppen, hade kort brunt hår och kanske inte de vackraste anletsdragen. Vi fick för oss att han inte tyckte hon var snygg nog.... aah dumheter, sa vi till oss själva. Men när hon hämtade honom gjorde han nya grimaser och försökte nypa henne där bak. Märkligt!
Det tog en vecka innan hon ringde och sa att hon bad om ursäkt men hon kunde inte ha hästen kvar för han verkade verkligen hata henne. Han gillade andra i stallet som var korta och blonda men inte henne.
Så hon fick ju lämna tillbaka honom och ingen häst var gladare än han när han stegade in i vårt stall som en kejsare igen!
Hon köpte en annan häst som det funkade bra med och vi satte ut hästen på annons igen.
En dag kom nästa köpare som var en liten och nätt tjej med långt blont hår och vår häst blev blixtförälskad direkt, han var så stolt när hon red och naturligtvis köpte hon honom och har hon kvar ännu fast han måste vara gammal nu. Detta hände i Rävshult och det måste vara sexton år sen nu.
Man lär hela tiden och efter detta förstod vi att även hästarna har sina kriterier så jag har efter detta avrått köpare när jag sett att hästen inte tycker om dem. Då har det ingen betydelse vad den har gjort eller vad ryttaren har gjort. Det måste finnas kemi mellan dem!