Fölet i skogen
När min gamla handlare från Skåne gick bort, så hade han sista veckan i livet varit i Holland och köpt en Lusitanohingst åt mig. Hästen var elegant, palominofärgad och välvuxen för sin ålder. Han betäckte min gamla sto som jag tävlat mycket med och resultatet blev tt fint palominofärgat föl med fyra strumpor och bläs. Hon hette Goldish och hon växte upp och blev inriden och användes som familjens häst. Den snällaste på jorden.
Så småningom betäcktes hon med min egen hingst och när det närmade sig fölning så fick hon som alla andra fölston gå i hagen precis utanför mitt fönster. En mycket tidig morgon hördes ett gnägg utanför fönstret och jag kom på fötter snabbt och där utanför stod Goldish och såg upprörd ut. Jag kände igenom henne och kunde konstatera att fölet inte var kvar och det måste ha varit kämpigt för Goldish för hon hade delvis gått sönder där bak.
Så jag ringde veterinären för jag kunde inte hitta varken föl eller efterbörd.
Vår kloka och bussiga veterinär var lika konfunderad som jag men vi gav Goldish vad hon behövde och sen begav vi oss ut på följakt, för det är som veterinären sa, den är ju någonstans...
Vi letade igenom hagen, innanför och utanför staketet men ingenting. Och jag tänkte ju att klockan tickar, den behöver ju ha mat snart...
Till slut bestämde vi oss för att leta igenom skogen så att vi fick veta om några vilda djur hade tagit det. Och Goldish var med oss och letade hon också. Hon ropade och nosade överallt.
När vi var ett stycke in i skogen fick vi se en stor älg i motljus. Majestätisk! Vi var bägge två övertygade om att det var en älg men vi smög närmare, solen låg på och djuret var stort och rödbrunt och då såg vi bägge två att det var en häst!
Det var vårt föl! Hur pigg som helst och veterinären sa att det knappast kunde vara ett nyfött föl, den såg ut som ett tre-månaders föl. Men vi föste hem det, tog ner staketet där Goldish stod och väntade och Goldish blev jätteglad!
Så det var hennes föl trots allt. Det var det mest välväxta föl jag någonsin har sett och veterinären sa samma sak. Han var glad som en lärka för det var ju bästa möjliga slut och när vi druckit lite kaffe såg vi fölet speeda runt i hagen som om han varit flera månader.
Den krabaten måste ha ett passande namn tänkte vi och kom på att Lejonkungen var perfekt, för precis så såg han ut när han stod i gläntan i skogen.
Jag har fött upp närmare 35 föl genom åren men detta var det mest imponerande av dem alla. Jag har förstått att han blev en klok och bra häst senara i livet!
Och det är härligt att se dessa veterinärer som verkligen älskar djur mer än människor många gånger, skulle jag gissa!