grisar, får, katter, getter, kaniner och gäss - they are all the same!
Jag har inte bara haft hästar, idag handlar det om andra djur som verkligen fått kontakt med varann och med människorna förstås.
Vi flyttade till Applakulla år 1996 och i inflyttningspresent fick vi en gris.
Den hette Lotta och var ensam gris på gården. Hon åt mat från skolmatsalen som min mamma fixade. Hon fick bo hos fåren för hon skulle ju inte vara ensam.
Hon trodde ju att hon var ett lamm som alla de andra under sin uppväxt den sommaren. Hennes bästa vän var ett lamm som hette Mimmi. Henne hade vi fått gratis av en uppfödare för hennes mamma ville inte ha henne. Hon föddes upp på flaska och var alltid lite mindre än de andra.
Väldigt keligt lamm som gärna satt i knäet och kom när man ropade. Hon gick på promenad med oss i skogen och gick alltid perfekt vid sidan, precis som en hund. Hon åkte även hammock ibland när vi satt på verandan.
När grisen Lotta kom blev hon glad att äntligen få en lekkamrat. Så det tog inte så länge så kom även Lotta när man ropade. De fick för det mesta vara i fårhagen, men när Mimmi blev större började Lotta inse att hon kanske inte var likadan som de andra lammen.
De hoppade så lätt mellan stenarna och älskade att äta löv och gräs. Lotta fick ju skolmat istället. En dag kom hon på att om man bökade hårt med nosen under staketet, så lyfte sig hela rasket och man kunde gå ut.
Så hon tog Mimmi med sig ibland och upptäckte världen.
En gång var min mamma på besök. Då kom dammsugaren fram och mamma höll på att städa den stora hallen med dubbeldörrar ut mot verandan, som hon lämnat öppna. När hon vände sig om möttes grisen Lotta och min mamma i hallen och de skrek lika högt bägge två och sprang åt varsitt håll.
Vi skaffade två väninnor till Lotta sen för det blev ohållbart när hon bökade upp hela gräsmattan. Vännerna hette Fläskfia och IsterEster.
Lotta och Mimmi växte upp och blev stora när tiden gick. Mimmi blev mamma så småningom och Lotta blev tyvärr slaktad framåt jultid. Då var hon inte lika söt...enorm och fruktansvärt hungrig med stora huggtänder faktiskt.
Det var visst en blandning med lite vildsvin i. På vintern bodde hon i en box och hon ställde sig på bakbenen och öppnade munnen som en krokodil när hon ville ha mat. Naturligtvis var det en sorgens dag när hon slaktades men hon hade ett ovanligt bra liv för att vara en gris nuförtiden.
Jag skaffade en fin katt som hette Frisse när jag flyttade till gården. Han var alltid med och alltid lika positiv. En dag fanns det en annons i tidningen om en kanin i Mariannelund som sökte ny ägare.
Jag gillar kaniner så jag åkte och köpte henne. Hon hette Limpan för hon var en stor och tjock dam, men väldigt tam och social. Hon gick lös ihop med Frisse. De lekte ihop och hade det trevligt.
Limpan fick en pojkvän som jag bytte till mig på marknaden i Ulrika för en gås. Han hette Oskar och de söta kaninerna fick små ungar som döptes till frallan 1,2 och 3.
En väninna till mig hade varit och köpt gäss, för de är kända som obevekliga vakthundar.
De var smarta och väldigt coola på något vis. Efter ett tag hade en annan väninna köpt ett par av dem till sin gård.
Kul ide, tänkte jag och köpte ett par jag med. Vi hämtade dem i bilen och de satt i mitt knä på vägen hem för de var ju ganska stora. De blev ju så klart mina vänner för det var jag som matade dem. Men de hatade brevbäraren...han gjorde ju intrång på gården och stannade vid brevlådan varje morgon. Så de var beredda... gömde sig bakom busken och överraskade honom med fingrarna i syltburken så att säga. Varje morgon...
Brevbäraren hade då tre gårdar med gäss på sin runda och ingen av hans kolleger ville byta med honom. Efter en vecka fick vi alla posten en timma snabbare!
Mina gäss fick tolv gässlingar som jag senare sålde på marknaden i Ulrika. Intill mig stod en chipsförsäljare och jag fick hans tomlådor att packa gässlingar i.
Han och hans fru tyckte att det gick bättre att sälja gässlingar än chips. En timma tog det att sälja allihop. Allihop utom en för den bytte jag mot en fin kanin.
En gång skulle jag köpa får på andra sidan Mariannelund, vi hade lastat in nio tackor i bak på skåpbilen.
Då kom vi på att vi måste handla lite på vägen så vi stannade utanför ica.
På vägen ut igen ser vi en pensionär med rullator som går i sin egen värld på väg fram till ica.
Som på en given signal hoppar alla tackor upp i rad och tittar ut i fönstret. Och de bräker allihop, pensionären vaknar till och får en chock så det var tur att hon hade en rullator att hålla sig i.
Jag tror inte någon hade varit med på att det plötsligt hoppar upp nio tackor i rutan och skriker BÄÄÄH. Tur det gick bra!
Jag var semestermatte åt en grannes get en gång. Den hette Brigitte och hon var tam och charmig, men jag förstod varför de gamla semestergetvakterna inte hade anmält sitt intresse igen...
Den åt verkligen allt!
Ryktborstar, kläder, handskar, hästpass, veterinärintyg - you name it! Förutom all mat och fika som fanns tillgängligt. Det enda bra var alla fimpar utmed vägen som hon slukade, de försvann ju. Brigitte måste ha en mage av stål.
Sammanfattningsvis kan man verkligen säga att djur är väldigt, väldigt snälla varelser och det har ingen betydelse vilken sort det är, bara man låter dem få tala på sitt sätt.
Ha det bra!