applahastar.blogg.se

Nu hoppar vi fram till tiden på Stora Ostabygd, den gården jag ägde fram till 2016. Gården ligger fantastiskt vackert på toppen av Hökensås med utsikt över Vättern.

 

För tio år sen skulle äntligen ridhusbygget bli av, nu var det alltså slut med istäckta ridbanor och att rida inne i ladan!

Jag var höggravid med min flicka och min älskade pappa var hemma hos oss så gott som varje dag för att hjälpa till.

Vi insåg snart att vi måste ha mer hjälp av en smidig man för att skruva taket. Då kom jag att tänka på Arunas som var en före detta jockey och allt i allo från Litauen.

Han hade varit hos mig i Rävshult men den gången slutade det besöket med att jag satte honom på bussen till en vän i Stockholm, därför att många från alla länder som hörde till Sovjet, hade en annan syn på vodka än jag har.

Så jag tänkte ringa till Eddie Men jag hann inte, för helt plötsligt ringde han.

Jag hade inte haft kontakt med dem på närmare fem år och det var ju ett märkligt sammanträffande.

Han ville fråga om jag behövde hjälp och jag svarade att jag precis skulle ringa dem. Jag sa att jag ville ha Arunas till hjälp och Eddie svarade att det var ok om han bara fick en vecka att nyktra till på först.

 

Så en vecka senare var han inbokad på ett plan till Linköping. Det var lite trubbel med den flygningen för efter bytet i Köpenhamn var vi inte säkra på att han var med. Vi fick sent omsider veta att han var med på flyget. Han hade varit onykter men lugn enligt flygpersonalen. Han hade tydligen satt sig på spettekakan som hans mamma hade skickat med så det var smulor i en påse nu, men annars var nog allt med.

 

Jag skickade min man till Linköping för att hämta Arunas. Han undrade hur han skulle hitta honom eftersom han aldrig träffat honom. Inga problem sa jag, " han har säkert Adidasbyxor och en sweatshirt som det står Adidas på. Gympaskor och en sportbag. Också är han lång och mager och ser ut som Mr Bean." Och så var det.

 

Han var bror till Eddie som jag skrivit om innan. Eddie red svår klass hoppning i landslaget för Sovjet på den tiden. De hade ett lag som tävlade i hela sovjetunionen och alla dess stater, de hade faktiskt sin egen Volvocup.

 

Bröderna hade många historier att berätta om den karriären. Den bästa killen i distriktet valdes ut och det satsades helhjärtat på denne. Han blev utbildad i hoppning, dressyr, körning, steeplechase, terräng, you name it!

 

Eddie hade hoppat på transsibiriska järnvägen med sin tävlingshäst i Moskva, och sen hade tåget rullat i 2 veckor, dag och natt, innan de var framme.

Då var han nästan i Mongoliet. Där tävlade de i en vecka innan de skulle tillbaka igen. Han sov i hästens hö på nätterna för han var så rädd om sin häst. Det blev många resor i Sovjetunionen de närmaste åren.

 

Byn där bägge bröderna bodde var ett av tre statsstuterier och där födde de upp Trakhener och fullblod. Och även en del Hannoveraner.

Vad jag förstår så jobbade 3-400 personer från byn på detta stuteri förut och kanske tio av dem var toppryttare.

 

Sedan föll ju sovjetstyret och marken delades upp och lämnades till befolkningen. Stuteriet såldes till tyska köpare som födde upp hästar där. Många kända hoppryttare har varit där och valt ut unghästar.

 

Men så blev det marknadsekonomi och det blev andra tider. Personalstyrkan minskades till runt 100 personer och det gick ju ut över underhållet.

Jag var där flera gånger på besök och det var mycket intressant att vandra runt och se alla hästar som faktiskt mest var inne och fick serverat slaget gräs i boxarna. De hade Torihästar som drog vagnarna med gräs i gångarna.

Nästan alla som var inne i stallet var hingstar och mycket väluppfostrade. Stona och fölen var ute.

Var även på ett annat statsstuteri närmare Vilnius som var snarlikt. Där hade de uppvärmt ridhus på vintern, för de hade en panna som de eldade hästskit i. Finurligt!

 

Annars bestod byn av en lerig väg med huskomplex i betong, som ryssarna byggt. På baksidan av dem fanns längor med kostall. Till varje lägenhet hörde en båsplats och det innebar ju att de gjorde affärer med varann, så någon köpte de andras.

Korna handmjölkades och kannan kördes på cykel till det lilla mejeriet, som mätte och betalade kontant för mjölken. Naturligtvis låg affären bredvid med ett stort sortiment av bla. öl och vodka.

Jag var där första gången 2001 och redan då var ost till exempel riktigt dyrt; samma pris som i Sverige och deras medellön var ca 1500 kronor. Vodka kostade 10-15 kronor litern. Man kan ju förstå problemen där.

 

 

När vi var där 2007 så åkte vi på Litauiska mästerskapen i hoppning och det var riktigt trevligt. Vi var utanför Palanga som är en semesterort vid kusten. Härliga serveringar precis vid banan, precis som nere i Cannes. Stallarna var öppna för publiken och det var mycket uppträden mellan klasserna. En folkfest, fast kanske mest för de som hade det lite bättre ställt.

 

De ryska lägenhetshusen däremot var fuktiga och dragiga. Det fanns en kökskamin att elda i, inget varmvatten i köket och på väggarna hängde bonader för att dölja fuktfläckarna. Ingen annan värme än den lilla pannan i köket. Underbart gästfria människor och vi var välkomna överallt! Av ren artighet skulle man ju smaka allt som bjöds. På ett ställe tex bjöds vi på sockerkaka, fläskbitar ( alltså det vita...) kommunionvin och vodka. Bara att hugga in!

 

I den familjen där vi bodde när vi kom första gången, bjöds det på deras specialitet; Zeppelinare! Det lät ju bra tyckte vi. Vi satte oss alla i soffan och alla fick en gaffel och tallrik att ha i knäet och på det lilla runda soffbordet sattes en märklig skapelse fram. En grå, klibbig sak som var i storlek av en igelkott med lite smält smör på. Det visade sig att denna nationalrätt var en jättestor kroppkaka! Jag hatar kroppkakor!

Men det var bara att hålla god min och ta för sig. Då var vodka till helt ok!

Jag är lite kräsmagad så för mig var det som att äta tapetklister!

I en del hus vi hälsade på hade de parabol, men utedass. Så det är ganska gammaldags på många vis, men alla var snälla och godhjärtade människor.

 

Ja, vi köpte en del hästar från Litauen ett tag men sen när tyskarna började vara där mer och mer så blev de ganska dyra.

Det fanns ju mycket tragik bakom alla de familjerna också med självmord och alkoholism så man förstår att de vill komma därifrån ett tag då och då.

Arunas visade sig vara guld värd när han nyktrat till. Vi kallade honom spindelmannen när han klättrade omkring och skruvade takplåtar.

Ridhuset blev klart till jul och min flicka föddes den andra januari. Så ibland hinner man med saker!