applahastar.blogg.se

När jag börjat jobba med Anders under tiden jag bodde på Applakulla, byggde vi en ridbana på baksidan.

Den hade vi stor nytta av. I början hade vi inget staket och jag hade precis börjat rida en unghäst som var fyra och hette FiftyFive Flowers.

Det var ett litet och nätt sto på 155 cm, brunskäck, en av alla de som kom från Skåne.

 

Jag red på ridbanan och i bortre kanten sluttade det brant från ridbanan ner mot den steniga skogen. Hästen var lite känslig och ett plötsligt ljud gjorde att hon fullkomligen flög iväg, jag hamnade i obalans och det är ju det värsta man kan göra på en känslig unghäst.

Mitt på banan började hästen att bocka och jag såg den branta kanten närma sig, utan staket..Och sen flög jag rätt upp i luften och landade på näsan.

Bokstavligen.

Jag fick tag på hästen och kunde sadla av och släppa ut den och sen var det bara att kravla sig in i huset för tvätt (grus ända in på bara kroppen), sedan sängen. Det var nog en hjärnskakning för jag mådde dåligt.

 

Nästa dag ringde Anders på dörren och jag kravlade mig ur sängen för att öppna. Jag kunde inte se mycket för bägge ögonen var igenmurade, av blåtiror och svullnader.

När jag öppnat öppnade dörren fick Anders en chock! "Vad har du gjort??"

Han kände inte min sambo så väl så han klämde ur sig; är det bra härhemma? Jag förstod att han syftade på min sambo och fick ju ett skrattanfall!

" Nej det var min unghäst!"

 

 

Det tog ett par veckor innnan jag vågade visa mig i civilisationen igen..

Men vad hände ett par veckor senare; jo Anders skulle rida en häst som inte ville hoppa. Den bjöd på hindret och tvärnitade i sista ögonblicket. Det hade den tränat på detta ett tag, det märktes.

 

Vi beslöt att göra något åt det. Och ett vinklat spö vid rätt tillfälle skulle nog göra jobbet. Många hästar lär sig dumheter lika fort som bra saker. Detta problem har jag upptäckt, uppstår ofta när någon som är rädd för att hoppa, drar i tyglarna utan att tänka på det precis när hästen skall hoppa av. Det gillar inte hästar...

 

Anders red som sagt på igen med spöet berett, men precis när han hade tänkt använda det fastnade det på något vis på halsen på hästen och änden på det stack upp, rakt in i hans näsa. Blodet sprutade verkligen!

Det var bara att hoppa av för att sanera dels hans kläder och dels hästen. Vi vet hur mycket blod det blir nu när ett blodkärl brister i näsan!

 

Nästa gång stod jag på backen med en longerpisk och Anders satt på hästen och i precis rätt ögonblick fick den ett rapp över hasorna så den hoppade. Mycket beröm och efter det förstod hästen och den såldes sedan till en nöjd köpare.

 

Vi hade vid den tiden fått tag på en massa fjordkorsningar. Det var fjord/connemara, fjord/oldenburg, fjord/welsh och lite andra bra blandningar. De visade sig vara utmärkta till ridskolor. Fast som vi sa i branschen, att dessa hästar är inte bra; de köper ju inga nya hästar på tjugo år!

 

Detta var på våren och Anders jobbade som ridskolechef i Österbymo. De hade fullbokade läger i juni månad, men just då hade de en väldig otur med sina lektionshästar, så många av dem kunde inte gå under sommaren, de behövde verkligen sin sommarvila.

Det var krismöte efter krismöte och då kom vi på att vi kör upp alla de roliga korsningarna och en Torihäst som hette Dunder, från min gård. Sagt och gjort, dagen före det första lägret körde vi upp ett helt gäng med hästar och de gjorde succe på lägret.Dunder blev kvar där som lektionshäst efter det.

 

 

Och de kunder som ville prova de andra kunde ju göra det då i ridhuset!

Himla bra blev det och sommarlägren var räddade!

 

Ha det bra!